Du smeker min kind med din hand, din hud är lite grov och väderbiten, och sänder rysningar in i min kropp-

Dina läppar är hårda mot mina, din tunga smeker min tunga. Med snabba kyssar drar du ett vått streck från min mun, ner längs med min hals och haka, för att stanna på mina bröst. Först smeker du dom med dina händer, smeker mina toppar hårda. Sedn gör du det samma med din mun och tunga, cirklar runt bröstvårtorna, suger tag och nafsar lätt.

Mina händer sitter fast och jag kan inte röra dig, suckar bara och lyfter min kropp mot din. Sakta fortsätter du, smeker min mage med dina händer, smeker lätt, och retsamt. Går upp igen och fortsätter med mian bröst trots att jag försöker få dig att förstå, det är inte där min värk sitter, det är inte där jag behöver dig.

Sakta, sakta, din hand hittar äntligen till mitt centrum, det finns inget hår att leka med, renrakad, och ditt finger hittar snabbt och enkelt in i mig. Rytmiskt, hårt, snabbt. Så skönt! Jag slänger med huvudet från sida till sida, får inte fram orden, bara längtar efter dig.

Retsamt flyttar du dina händer igen, kysser min mun, smeker mitt ansikte. Lätt, flyktigt nafsar du mig i öronsnibben, innan du fortsätter att kyssa mig. Nu, äntligen, är det dags? Jag snyftar fram ditt namn. Det susar i öronen, blodet svallar och jag känner mig tung i brösten, matt i benen, snälla, TA MIG!

Sakta, sakta särar du på mina ben, lägger dig mellan dom och styr dig in i mig, känner hur du fyller ut mig, känner hur du drar tillbaka för att fylla ut mig igen. Suckar, snälla. Så skönt att det nästan gör ont, snälla, ge mig mer. Lite mer, lite fortare, lite hårdare. Jag vill känna hela dig.

... ska finnas en "rätta/rätte" för alla. Men hur vet man att man träffat h*n?

Jag kanske redan har träffat den som det var meningen att jag skulle "paras" ihop med, och jag kanske inte ens gillade h*n. Har jag missat min chans eller får jag en ny?

Den som jag skulle vara den enda för kanske inte ens tycker om mig, kanske anser att jag är ful/fet/dum/osexig etc...

Ska man "nöja" sig med den man får, eller vara kräsen och vänta på just den rätta?

Jag är singel, 34 år gammal och vill gärna ha min rätta människa, men vem är det? Hur vet jag att just den människan är min människa?

Och så läser man en roman med heta kärleksscener, där känslorna sveper iväg med en, man har en sexuell aptit som är ofantlig (kan tyckas så i en del böcker) och bara att bli berörd, eller få en kyss av den rätta sveper iväg ens IQ och tankar någon helt annanstans.

Jag känner mig smått deprimerad för jag har aldrig någonsin känt så himlastormande för någon. Jag har aldrig varit så tänd på någon att sans och vett försvinner, att det bara finns den personen framför mina ögon. Är det migdet är fel på, eller är det bara så att det du kan läsa om i böckerna är bara fiktion, ingen riktig människa kan känna så för någon annan...